Henrik kunde inte undertrycka ett lätt leende.
— Men ni säger mig inte hela er tanke, ers majestät, sade Margareta.
— Jag gör förbehåll för mina bundsförvanter, madame, ty som ni vet äro vi ännu endast bundsförvanter. Om ni på samma gång vore min bundsförvant… och…
— Och er hustru, menar ni inte så, ers majestät?
— Jo… och min hustru.
— I så fall?
— I så fall vore det kanske annorlunda. Då vore jag kanske angelägen om att förbli hugenotternas konung, som de säga. Men nu… nu måste jag nöja mig med att få behålla livet.
Margareta betraktade Henrik med en så egendomlig blick, att den skulle väckt misstankar hos en mindre slug person än konungen av Navarra.
— Och ni är säker om att uppnå åtminstone det resultatet? sade hon.
— Ja, nästan, sade Henrik. Men som ers majestät vet, kan man aldrig vara säker på någonting här i världen.
— Det är sant, återtog Margareta, att ers majestät visar sig så medgörlig och så likgiltig att ni efter att ha avstått från er krona och er religion, sannolikt kommer — det hoppas man åtminstone att avstå från ert förbund med en fransk prinsessa.
Dessa ord inneburo en så djup mening, att Henrik mot sin vilja genomfors av en rysning. Han förkvävde emellertid genast denna känsla och svarade:
— Madame, ni bör påminna er, att jag i detta ögonblick inte har min fria vilja. Jag måste göra vad konungen av Frankrike befaller mig. Om man frågade mig det minsta till råds i en fråga, som gäller ingenting mindre än min krona, min heder
