Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs

178

— Nu lämnar änkedrottningen sina rum, viskade en upprörd och förskräckt stämma, som Henrik i samma ögonblick igenkände som madame de Sauves.

— Och vart går hon? frågade Margareta.

— Hon kommer till ers majestät.

Och man hörde på frasandet av en sidenklänning att madame de Sauve skyndade bort.

— Jag var säker på det, sade Margareta.

— Och jag fruktade det, sade Henrik. Se här!

Han slet med en hastig rörelse upp sin svarta sammetsrock och Margareta såg en fin pansarskjorta och en lång dolk blänkte i samma ögonblick i hans hand som en huggorm i solen.

— Här gäller det verkligen att ha både järn och pansar, utropade Margareta. Men skynda, ers majestät, göm dolken, det är visserligen änkedrottningen, men hon kommer alldeles ensam.

— Men…

— Det är hon, jag hör henne. Tyst!

Därpå böjde Margareta sig ned och viskade några ord i Henriks öra, varpå konungen av Navarra skyndsamt gömde sig bakom sänggardinerna.

Margareta å sin sida störtade med en panters vighet mot kabinettet, där La Mole väntade, fattade hans hand, som hon tryckte i mörkret.

— Var tyst, sade hon i det hon lutade sig så nära att han kände hennes andedräkt. Tyst!

Sedan skyndade hon åter in i rummet, stängde dörren till kabinettet, rev ned sitt hår, skar med sin dolk upp alla band i sina kläder och kastade sig i sängen.

Det var i sista minuten, ty hon hörde redan nyckeln vridas om i låset. Katarina hade nämligen en huvudnyckel till alla dörrar i Louvren.

— Vem är det, ropade Margareta under det att