178
— Nu lämnar änkedrottningen sina rum, viskade en upprörd och förskräckt stämma, som Henrik i samma ögonblick igenkände som madame de Sauves.
— Och vart går hon? frågade Margareta.
— Hon kommer till ers majestät.
Och man hörde på frasandet av en sidenklänning att madame de Sauve skyndade bort.
— Jag var säker på det, sade Margareta.
— Och jag fruktade det, sade Henrik. Se här!
Han slet med en hastig rörelse upp sin svarta sammetsrock och Margareta såg en fin pansarskjorta och en lång dolk blänkte i samma ögonblick i hans hand som en huggorm i solen.
— Här gäller det verkligen att ha både järn och pansar, utropade Margareta. Men skynda, ers majestät, göm dolken, det är visserligen änkedrottningen, men hon kommer alldeles ensam.
— Men…
— Det är hon, jag hör henne. Tyst!
Därpå böjde Margareta sig ned och viskade några ord i Henriks öra, varpå konungen av Navarra skyndsamt gömde sig bakom sänggardinerna.
Margareta å sin sida störtade med en panters vighet mot kabinettet, där La Mole väntade, fattade hans hand, som hon tryckte i mörkret.
— Var tyst, sade hon i det hon lutade sig så nära att han kände hennes andedräkt. Tyst!
Sedan skyndade hon åter in i rummet, stängde dörren till kabinettet, rev ned sitt hår, skar med sin dolk upp alla band i sina kläder och kastade sig i sängen.
Det var i sista minuten, ty hon hörde redan nyckeln vridas om i låset. Katarina hade nämligen en huvudnyckel till alla dörrar i Louvren.
— Vem är det, ropade Margareta under det att
