Katarina utanför dörren placerade de fyra adelsmän, som åtföljt henne.
Och som om hon blivit förskräckt över detta hastiga inträngande i hennes rum skilde hon på sänggardinerna och hoppade ur sängen, klädd i sin vita nattdräkt. Hon kände igen Katarina och med så väl spelad förvåning, att till och med florentinskan lät bedra sig därav, gick hon fram och kysste sin mors hand.
XIV.
EN ANDRA BRÖLLOPSNATT.
Änkedrottningen kastade en hastig blick omkring rummet. Sammetstofflorna vid foten av sängen, Margaretas kläder, som lågo strödda på stolarna, och hennes ögon, som hon gnuggade för att förjaga sömnen, övertygade Katarina, att hon verkligen väckt sin dotter.
— Låt oss sätta oss och talas vid, Margareta.
— Jag är idel öra, ers majestät.
— Det är på tiden, sade Katarina och slöt ögonen med den långsamma rörelsen, som är utmärkande för djupt tänkande människor och för skrymtare, det är på tiden, min dotter, att du förstår huru din bror och jag sträva efter att bereda din lycka.
Inledningen var oroväckande för den som kände Katarina.
— Vad ämnar hon säga mig? tänkte Margareta.
— Då vi gifte bort dig, fortsatte florentinskan, fullbordade vi en av de politiska handlingar, som
