Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/189

Den här sidan har korrekturlästs
183

sarskjorta, och Margareta kunde, under det hon tryckte hans hand, inte låta bli att skratta, då hon såg honom utstyrd på detta sätt.

— Åh, ers majestät, åh, Margareta, sade han; hur skall jag någonsin kunna avbörda mig min tacksamhetsskuld till er?

Och han betäckte hennes hand med kyssar, vilka så småningom sökte sig uppåt den unga kvinnans bara arm.

— Ers majestät, sade hon och drog sig sakta tillbaka, glömmer ni, att en stackars kvinna, som ni har att tacka för ert liv, i detta ögonblick lider för er skull? Madame de Sauve, tillade hon med låg röst, har uppoffrat sin svartsjuka, då hon skickade er till mig och efter sin svartsjuka får hon kanske offra er sitt liv, ty ni vet bättre än någon annan, att min mors vrede är förfärlig.

Henrik ryste och reste sig upp för att lämna rummet.

— Men, sade Margareta med ett förtjusande koketteri, när jag tänker efter så lugnar jag mig. Man har givit er nyckeln utan någon anvisning och man kommer att tro, att ni i kväll har givit mig företrädet.

— Det gör jag också, Margareta, gå bara med på att glömma…

— Tala inte så högt, ers majestät, svarade drottingen, i det hon härmade de ord hon för tio minuter sedan sagt till sin mor, man kan höra er från kabinettet, och eftersom jag ännu inte är riktigt fri, så måste jag be er att tala litet lägre.

— Åh, sade Henrik till hälften skämtsamt till hälften missmodigt, det är sant, jag glömde att det sannolikt inte är jag, som är bestämd till att spela slutet på den här inttressanta scenen. Kabinettet…

— Låt oss gå dit in, ers majestät, sade Mar-