186
Henrik smålog med det listiga leende, som man vid hovet inte förstod förrän den dag han blev konung av Frankrike.
— Men, ers majestät, återtog han, och betraktade uppmärksamhet La Mole, denne herre kan inte bo hos er utan att utsätta er för ett oerhört obehag och utan att bli utsatt för tråkiga överraskningar. Vad tänker ni göra med honom?
— Skulle vi inte kunna skaffa honom ut ur Louvren, ers majestät, sade Margareta. Ty jag är i alla avseenden av ers majestäts mening.
— Det är svårt.
— Ers majestät, skulle monsieur de La Mole inte kunna få någon liten plats hos ers majestät?
— Ack, madame, ni behandlar mig alltjämt som om jag vore hugenotternas konung och som om jag ännu hade ett hov. Men ni vet ju, att jag är till hälften omvänd.
En annan än Margareta skulle skyndat att svara: Han är katolik. Men drottningen ville att Henrik skulle begära, det som hon önskade erhålla av honom. Och La Mole teg, då han såg sin beskyddarinna så reserverad, och då han ännu ej visste var han skulle sätta foten på den hala marken vid ett så farligt hov som Frankrikes.
— Men, återtog Henrik i det han än en gång läste igenom brevet, som han fått av La Mole, guvernören i Provence säger ju att er mor var katolik och att det är därifrån den vänskap härleder sig, som han hyser för er.
— Och talade ni inte till mig om något löfte, som ni hade gjort, herr greve, sade Margareta, ett löfte att byta religion? Jag minns inte riktigt just nu… hjälp mig då, herr de La Mole. Rörde det sig inte om ungefär samma sak som konungen tycks önska?
— Jo, men ers majestät mottog mina förklarin-
