för konungen och gick tillbaka in i sitt rum, vars dörrar hon reglade väl, och sträckte ut sig i sin säng.
— I morgon, sade Margareta för sig själv, är det nödvändigt att La Mole får en beskyddare i Louvren, och den, som i kväll slår dövörat till, kommer i morgon att ångra sig.
Därpå gjorde hon ett tecken åt Gilonne, som väntade på hennes sista order. Gilonne närmade sig.
— Gilonne, sade hon med låg röst, det är nödvändigt att hertigen av Alencon under vilken som helst förevändning får lust att komma hit före klockan åtta i morgon bittida.
Klockan slog två i Louvren.
La Mole talade en stund politik med konungen, som så småningom insomnade och snart snarkade ljudligt, som om han sovit i sin säng i Béarn.
La Mole hade kanske somnat liksom konungen, men Margareta sov icke. Hon vände och vred sig i sängen.
— Han är mycket ung, mumlade hon, då hon höll på att slumra in, han är mycket blyg, så att det till och med verkar en smula löjligt, det måste man medge… men han har vackra ögon, en härlig figur, han är mycket intagande, men tänk om han inte skulle vara tapper!… Han flydde… han avsvärjer sin tro… det är ledsamt, drömmen började så bra… Men låt oss se hur händelserna utveckla sig och låt oss anförtro oss åt den tokiga Henriettes trefaldiga gud…
Och inemot morgonen somnade Margareta äntligen, medan hon mumlade: Eros—Cupido—Amor.
