190
XV.
VAD KVINNAN VILL, VILL GUD.
Margareta hade inte misstagit sig. Den vrede, som Katarina kände över den komedi, vars intrig hon förstod utan att kunna förändra dess upplösning, måste få utlopp över någon. I stället för att återvända till sina rum begav hon sig direkt till sin hovdam.
Madame de Sauve väntade två visiter; hon hoppades på Henriks och hon fruktade änkedrottningens. Där hon låg till hälften påklädd på sängen under det att Dariole vakade i rummet bredvid, hörde hon en nyckel vridas om i låset och därpå steg, som närmade sig och som skulle förefallit tunga om inte den tjocka mattan dämpat dess ljud. Hon hörde, att det inte var Henriks lätta och livliga gång och hon anade, att man hindrade Dariole att underrätta henne. Stödd på armbågen väntade hon med syn och hörsel spända på den besökandes ankomst.
Portiären drogs åt sidan, och den unga kvinnan darrade, då hon varseblev Katarina av Medici.
Katarina föreföll lugn, men madame de Sauve, som hade studerat henne under två år, förstod vad detta lugn innebar.
Då madame de Sauve fick syn på Katarina ville hon skynda ur sängen, men Katarina höjde sin hand och gav henne ett tecken att stanna kvar. Den stackars Charlotte stannade också liksom fastnitad under det hon samlade all sin själsstyrka för att möta det oväder, som hon visste skulle bryta ut.
— Har ni låtit lämna nyckeln till konungen av Navarra, frågade Katarina med en röst, som inte tillkännagav någon som helst upphetsning, men hen-