Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/197

Den här sidan har korrekturlästs
191

nes läppar darrade, under det hon uttalade dessa ord.

— Ja, ers majestät, svarade Charlotte med en röst, som hon förgäves försökte göra lika lugn som Katarinas.

— Och har ni sett honom?

— Vem?

— Konungen av Navarra.

— Nej, ers majestät, men jag väntar honom, och då jag hörde nyckeln vridas om i låset, trodde jag att det var han, som kom.

— Och ändå vet du mycket väl, sade Katarina med ett elakt småleende, du vet mycket väl, Charlotte, att konungen av Navarra inte alls kommer hit i natt.

— Jag! Hur skulle jag kunna veta det, ers majestät? utropade Charlotte med ett uttryck av förvåning, som var utomordentligt väl spelat.

— Jo, det visste du.

— Om han inte alls kommer hit, måste han vara död, genmälde den unga kvinnan, darrande vid blotta tanken därpå.

Det som gav madame de Sauve mod att ljuga på detta sätt var vissheten om, att hon hade en förfärlig hämnd att vänta, om hennes lilla förräderi upptäcktes.

— Du har således inte skrivit till konungen av Navarra, Charlotte min, frågade Katarina med sitt tysta och grymma skratt

— Nej, ers majestät, svarade Charlotte i en beundransvärt oskyldig ton, ers majestät hade ju inte befallt mig att göra det, vad jag kan minnas.

— Det blev ett ögonblicks tystnad, varunder Katarina betraktade madame de Sauve med samma fascinerande blick, med vilken ormen ser på fågeln.