Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs

192

— Du tror, att du är vacker och förslagen, eller hur, sade Katarina.

— Nej, ers majestät, svarade Charlotte, jag vet endast att ers majestät ibland visat stort överseende med mig, då det gällt mitt förstånd eller min skönhet.

— Nå, sade Katarina i upprörd: ton, du har misstagit dig, om du har trott det, och jag har narrats, om jag har sagt det; du är både dum och ful i jämförelse med min dotter Margot.

— Ja, ers majestät, det är sant, sade Charlotte, det skall jag inte alls försöka förneka, allra minst inför ers majestät.

— Konungen av Navarra, fortsatte Katarina, föredrar också min dotter framför dig, och det var inte det du ville, tänker jag, eller var det varom vi hade kommit överens.

— Ack, ers majestät, sade Charlotte, och brast denna gång ut i snyftningar, då hon inte behövde lägga band på sig, om det är sant så är jag mycket olycklig.

— Det är sant, sade Katarina och borrade sina blickar som tvenne dolkar in i madame de Sauves hjärta.

— Men vem kan ha fört er på den tanken, frågade Charlotte.

— Gå ner till drottningen av Navarra… där skall du träffa din älskare.

— O, utropade madame de Sauve.

Katarina ryckte på axlarna.

— Är du svartsjuk? frågade änkedrottningen.

— Jag? sade madame de Sauve och samlade all sin styrka, som höll på att överge henne.

— Ja, du. Jag är verkligen nyfiken på att se en svartsjuk fransyska.

— Men, sade madame de Sauve, hur kan ers majestät tro, att jag är svartsjuk på konungen av