192
— Du tror, att du är vacker och förslagen, eller hur, sade Katarina.
— Nej, ers majestät, svarade Charlotte, jag vet endast att ers majestät ibland visat stort överseende med mig, då det gällt mitt förstånd eller min skönhet.
— Nå, sade Katarina i upprörd: ton, du har misstagit dig, om du har trott det, och jag har narrats, om jag har sagt det; du är både dum och ful i jämförelse med min dotter Margot.
— Ja, ers majestät, det är sant, sade Charlotte, det skall jag inte alls försöka förneka, allra minst inför ers majestät.
— Konungen av Navarra, fortsatte Katarina, föredrar också min dotter framför dig, och det var inte det du ville, tänker jag, eller var det varom vi hade kommit överens.
— Ack, ers majestät, sade Charlotte, och brast denna gång ut i snyftningar, då hon inte behövde lägga band på sig, om det är sant så är jag mycket olycklig.
— Det är sant, sade Katarina och borrade sina blickar som tvenne dolkar in i madame de Sauves hjärta.
— Men vem kan ha fört er på den tanken, frågade Charlotte.
— Gå ner till drottningen av Navarra… där skall du träffa din älskare.
— O, utropade madame de Sauve.
Katarina ryckte på axlarna.
— Är du svartsjuk? frågade änkedrottningen.
— Jag? sade madame de Sauve och samlade all sin styrka, som höll på att överge henne.
— Ja, du. Jag är verkligen nyfiken på att se en svartsjuk fransyska.
— Men, sade madame de Sauve, hur kan ers majestät tro, att jag är svartsjuk på konungen av
