Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/201

Den här sidan har korrekturlästs
195

dast behövt meddela att kungen av Navarra tillbragt natten hos sin gemål.

Frans inträdde så hastigt i rummet, att han nästan knuffade omkull de uppvaktande hovmännen då han sköt dem åt sidan. Hans första blick gällde Henrik, först den andra Margareta.

Henrik svarade honom med en artig hälsning, och Margareta lät sitt ansikte uttrycka den fullkomliga sorglösheten.

Hertigen såg sig med forskande blick omkring i rummet; han såg sängen med dess tillskrynklade broderier och de bägge nedtryckta örngottskuddarna och Henriks hatt, som låg kastad på en stol. Han bleknade lätt, men fattade sig genast:

— Min bror Henrik, sade han, kommer ni med till kungens bollspel nu på morgonen?

— Är det konungen, som gör mig den äran att välja mig, frågade Henrik, eller är det endast en artighet från er sida, min svåger?

— Nej, kungen har inte alls talat om den saken, svarade hertigen något besvärad, men hör ni inte till hans vanliga lag?

Henrik smålog. Det hade tilldragit sig så många och allvarliga saker sedan det senaste parti han spelat med konungen, att det inte skulle varit märkvärdigt om Karl IX bytt om motspelare.

— Jag skall gå dit, min bror, sade Henrik leende.

— Kom då, svarade hertigen.

— Går du? frågade Margareta.

— Ja, min syster.

— Har du bråttom?

— Mycket bråttom.

— Men om jag ber dig om några minuter?

En sådan bön var så sällsynt i Margaretas mun, att hennes bror såg på henne och rodnade och bleknade om vartannat.