196
— Vad ämnar hon säga honom, tänkte Henrik, som var lika förvånad som hertigen.
Margareta, som tycktes ha gissat sin gemåls tanke, vände sig till honom:
— Monsieur, sade hon med ett älskvärt småleende. Ni kan gå till hans majestät, som ni tyckes önska, ty den hemlighet, som jag har att meddela min bror, känner ni redan till, eftersom den hemställan jag gjorde i går med anledning av denna hemlighet redan blivit så gott som avslagen av ers majestät. Jag skulle därför inte gärna vilja trötta ers majestät med att ännu en gång i eder närvaro framställa en önskan, som ni tycks finna obehaglig.
— Vad är det då? frågade Frans och betraktade dem bägge med förvåning.
— Åh, sade Henrik och rodnade av förtrytelse, jag förstår vad ni menar, ers majestät. Och jag beklagar verkligen att jag inte längre har fria händer. Men om jag inte kan visa herr de La Mole en gästfrihet, som kan bjuda honom någon säkerhet, så kan jag åtminstone till min bror Frans rekommendera den person för vilken ni intresserar er. Kanske till och med, tillade han för att giva sina sista ord ännu mera eftertryck, att hertigen kan hitta på något sätt, så att ni kan få behålla monsieur de La Mole här… hos er… för det vore väl det allra bästa, eller hur, ers majestät?
— Åhå, sade Margareta för sig själv, man måste använda er bägge för att göra det ingendera av er skulle göra ensam.
Och därmed öppnade hon dörren till kabinettet och förde in den sårade unge mannen efter att ha sagt till Henrik:
— Det är er sak, ers majestät, att förklara för min bror anledningen till att vi intressera oss för herr de La Mole.
Henrik berättade med några väl valda ord för
