198
— Det är bra… jag hade således inte misstagit mig, sade Margareta för sig själv, då hon såg konungen av Navarra rynka ögonbrynen. Åh, för att få er bägge dit man vill, ser jag, att man är tvungen att låta den ene leda den andre.
Och i det hon fullföljde sin tankegång, mumlade hon:
— Det är bra, Margareta, fortsätt, fortsätt, skulle Henriette säga.
Och en halvtimme senare gick verkligen La Mole, efter allvarliga förhållningsorder av Margareta, med ganska raska steg för att vara så svårt sårad, uppför den trappa, som ledde till hertigens av Alencon våning.
Två eller tre dagar förflöto, under vilka det goda förhållandet emellan konungen och drottningen av Navarra tycktes stärkas alltmer. Henrik hade utverkat att i stället för en offentlig trosavsägelse få avsvärja protestantismen inför konungens biktfader, och han bevistade nu varje morgon mässan som hölls i Louvren. På aftonen begav han sig i allas åsyn till sin gemåls våning, gick in genom den stora dörren, talade några minuter med henne och begav sig därefter genom den lilla hemliga dörren upp till madame de Sauve, vilken inte hade underlåtit att underrätta honom om Katarinas besök och den fara, som otvivelaktigt hotade honom. Henrik, som fått varningar från två håll, fördubblade sitt misstroende mot änkedrottningen, och detta med så mycket större skäl, som Katarinas ansikte så småningom åter började klarna. En morgon varseblev Henrik till och med på hennes bleka läppar ett småleende av välvilja. Den dagen hade han all möda i världen för att besluta sig för att äta några andra saker än ägg, som han själv hade kokat och dricka något annat vatten, än det han själv sett hämtas ur Seinen.
