200
är det vackert väder, allting tycks stå i blom, luften är fylld av vällukt, och jag mår bättre än någonsin förr. Om ni har lust, min mor, så stiga vi till häst och bege oss ut till Montfaucon.
— Det skulle jag mycket gärna vilja min son, sade Katarina, om jag inte hade stämt möte med en person, som jag inte vill narra. Men för att göra visit hos en så framstående man som herr amiralen, tillade hon, så bör man sammankalla hela hovet. Det är ett tillfälle att göra intressanta observationer. Vi skall se vilka som kommer, och vilka, som stannar hemma.
— Det har ni, min själ, rätt i. Det är bäst att uppskjuta saken till i morgon. Bjud alltså in dem ni tycker, jag skall också bjuda en del. Eller kanske det är bättre, att vi inte bjuder någon. Vi meddelar endast att vi beger oss dit, det är nog, och så har var och en sin frihet. Adjö, min mor, jag går och blåser horn.
— Du tröttar ut dig, Karl. Ambroise Paré säger dig alltid det, och han har rätt, det är alldeles för stark motion för dig.
— Åh prat, sade Karl, jag skulle önska att jag inte dog av någonting annat än det. Jag skulle vilja vara med om att begrava alla människor här och Henriot med, som en dag kommer att efterträda oss, efter vad Nostradamus påstår.
Katarina rynkade ögonbrynen.
— Min son, sade hon, tro inte på saker, som förefalla omöjliga, och spara dig, medan du väntar.
— Jag skall bara blåsa två eller tre fanfarer för att roa mina hundar, som leds ihjäl, stackars kräk. Jag borde ha släppt dem på hugenotterna, det skulle ha roat dem.
Och därmed lämnade Karl IX sin mors rum, gick in i sin vapensal och tog ned ett jakthorn och blåste med en styrka, som skulle gjort heder åt
