själve Roland. Man skulle inte kunnat tänka sig att denna klena och sjukliga kropp och dessa bleka läppar skulle ha kunnat åstadkomma en så kraftig luftström.
Katarina väntade verkligen på någon, som hon hade sagt till sin son. Ett ögonblick efter det han hade gått, kom en av hennes hovdamer och sade någonting med låg röst. Drottningen smålog, reste sig och hälsade på sina uppvaktande och följde budbärerskan.
Florentinaren René, densamme vilken konungen av Navarra på själva Bartolomeinatten hade behandlat så diplomatiskt, väntade i drottningens bönsal.
— Ah, där är ni ju René, sade drottningen. Jag har väntat er med otålighet.
René bugade sig.
— Fick ni min lilla biljett i går?
— Ja, jag har haft den äran.
— Har ni förnyat provet med Ruggieris horoskop, som jag sade er? Det stämmer ju så väl överens med den där profetian av Nostradamus, som påstår att mina söner skall komma att regera alla tre?… men sedan några dagar ha förhållanena förändrats betydligt, René, och jag tänkte, att det kunde vara möjligt, att ödet nu var mindre hotande.
— Ers majestät, svarade René och skakade på huvudet, ni vet mycket väl, att förhållandena inte förändra ödet, det är tvärtom ödet, som leder händelserna.
— Men ni har i alla fall förnyat offret, eller hur?
— Ja, ers majestät, ty att lyda er är min första plikt.
— Nåå, resultatet?
— Det är oförändrat, ers majestät.
