— Ja, sade Katarina, jag hoppar över »du skall leva lycklig», men morieris reformidata, hur vill ni förklara det?
— Hur jag förklarar det? Ingenting är enklare. »Du skall dö fruktad».
— Nåå, har hon dött fruktad?
— Så fruktad, ers majestät, att hon inte skulle ha dött, om inte ers majestät varit rädd för henne. Slutligen »som drottning skall du bli stor» eller »du skall bli större än du varit som drottning», det är också sant, ers majestät, ty i utbyte mot den förgängliga kronan har hon kanske nu som drottning och martyr himmelens krona och vem vet för övrigt vad framtiden har reserverat för hennes släkt på jorden.
Katarina var vidskeplig ända till överdrift; hon var måhända ännu mera rädd för Renés kallblodighet än för spådomens ihärdighet, och som hon ville komma ifrån den obehagliga situationen sade hon hastigt till René, som en fortsättning på sin tankegång:
— Har det kommit några parfymer från Italien?
— Ja, ers majestät.
— Skicka mig ett skrin!
— Av vilka sorter?
— Av de sista, dem som…
Katarina hejdade sig.
— Dem som drottningen av Navarra tyckte särskilt mycket om? fortsatte René.
— Alldeles.
— Men jag behöver ju inte tillreda dem, eller hur? Ers majestät är nu lika skicklig som jag.
— Tycker du? sade Katarina. Det är viktigt, att de lyckas.
— Ers man har ingenting mera att säga mig? frågade parfymören.
— Nej, det tror jag inte, sade Katarina funder-