räckliga och otillfredsställande. Gilonne hade visserligen kommit en gång, i sitt eget namn naturligtvis, för att höra hur den sårade befann sig. Detta besök hade varit som en solstråle i en mörk cell, och La Molle blev liksom bländad och väntade nu ständigt på en annan visit, vilken dock icke kom, fastän två dagar förflutit sedan den första.
När därför La Mole, som nu var på bättringsvägen, fick höra nyheten om det lysande festtåg, som nästa dag skulle äga rum, anhöll han hos hertigen av Alencon om tillstånd att få följa med.
Hertigen frågade inte efter om La Mole var i stånd att stå ut med denna ansträngning, han svarade endast:
— Gärna. Giv honom en av mina hästar.
Det var allt vad La Mole önskade. Mäster Ambroise Paré kom som vanligt för att lägga om hans sår. La Mole förklarade för honom att det var nödvändigt att han steg till häst och bad honom anlägga förbandet dubbelt så omsorgsfullt som vanligt. De bägge såren voro för övrigt läkta, både det i bröstet och det i axeln, som gjorde ont, men bägge två lyste högröda. Mäster Ambroise Paré täckte dem med gummitaft, vilket var mycket vanligt på den tiden, och lovade La Mole, att om han inte rörde sig alltför mycket under den förestående utflykten, så skulle allt gå bra.
La Mole var utom sig av glädje. Med undantag av någon trötthet, förorsakad av blodförlusten, och lätt svindel av samma anledning, kände han sig lika kry som vanligt. Dessutom skulle utan tvivel Margareta deltaga i tåget, och då han betänkte, huru väl åsynen av Gilonne hade bekommit honom, tvivlade han inte på att åsynen av hennes matmoder skulle vara ännu mera välgörande.
Han använde sålunda en del av de penningar han fått vid sin avresa från hemmet för att skaffa
