206
sig den vackraste livrock av vitt siden och den rikast broderade kappa, som stadens skräddare på modet kunde åstadkomma. Densamme försåg honom även med ett par stövlar av parfymerat skinn, sådana som användes vid denna tid. Allt detta blev uppskickat till La Mole på morgonen endast en halvtimme efter sedan han rekvirerat det, så att hade han ingenting att säga. Han klädde sig hastigt, såg sig i spegeln, och ansåg sig tillräckligt väl klädd och friserad för att kunna vara nöjd med sitt yttre. Slutligen gick han med raska steg några varv omkring rummet, och övertygade sig om att oaktat han kände ganska häftiga smärtor, skulle hans moraliska mod kunna nedtysta de fysiska obehagen.
Under det denna scen tilldrog sig i Louvren, ägde en liknande rum i hertigens av Guise palats. En stor, rödhårig adelsman betraktade framför spegeln ett rödaktigt ärr, som löpte tvärs över ansiktet.
Han kammade och parfymerade sina mustascher och allt emellanåt bredde han ett lager smink över det olyckliga ärret, som, trotsande alla den tidens kosmetiska medel, envisades att framträda. Då han täckt det med ett tredubbelt lager av rött och vitt smink, men detta ändå var otillräckligt, fick han en idé. En brännande augustisol utgjöt sina strålar över gården, han gick dit ned, tog av sig hatten, satte näsan i vädret, slöt ögonen och promenerade omkring på detta sätt i tio minuter i det han frivilligt utsatte sig för dessa förtärande lågor, som himmelen utgjöt över jorden.
Efter loppet av tio minuter hade hans ansikte tack vare den brännande solen blivit så glödande, att det röda ärret nu inte harmonierade med det övriga ansiktet utan vid jämförelse föreföll gult. Vår adelsman föreföll icke dess mindre mycket nöjd med resultatet och gjorde sitt bästa att med till-
