210
del gällde hennes följeslagerska, hertiginnan av Nevers, som nyss hade ridit upp till hennes sida, och vars vita häst, liksom om han varit stolt över sin börda, häftigt skakade sitt huvud.
— Nåå, vad nytt, hertiginna, sade drottningen av Navarra.
— Ingenting, som jag vet, ers majestät, svarade Henriette högt, varpå hon tillade med låg röst:
— Hur gick det med hugenotten?
— Jag har funnit en nästan säker tillflyktsort för honom, svarade Margareta. Och vad har du gjort med den store massmördaren?
— Han ville vara med på festen, han använder monsieur de Nevers stridshäst, som är stor som en elefant. Han är en förfärlig slagskämpe. Jag har tillåtit honom att deltaga i ceremonien, därför att jag tänkte, att din hugenott säkerligen stannade hemma, och att man således inte skulle behöva frukta något möte.
— Åh, för all del, svarade Margareta leende, även om han vore här, men det är han inte, så skulle det inte vara farligt. Han är bara en vacker gosse, min hugenott, och ingenting annat, han är en duva och ingen hök, han förstår att kuttra, men inte att döda. När allt kommer omkring, fortsatte hon med ett oefterhärmligt tonfall i det hon höjde på axlarna, kanske han inte är hugenott, som vi ha trott, utan bramin, och hans religion förbjuder honom att utgjuta blod.
— Men var är hertigen av Alencon? frågade Henriette. Jag kan inte se till honom.
— Han kommer senare. Han hade ont i ögonen i morse och ville inte följa med. Men, som man vet, lutar han åt protestantismen för att inte tänka lika som sin bror Karl eller sin bror Henrik, och då man gjorde honom uppmärksam på, att ko-
