blev han askgrå, och blev tvungen att gripa tag i hästens man för att inte falla av.
— Åh, vad du är grym, sade Henriette till drottningen. Se på honom! Han kommer att svimma.
— Det fattas bara det, sade Margareta med ett hårt skratt. Har du något luktsalt?…
Men hertiginnan av Nevers hade misstagit sig. La Mole vacklade, men återvann jämnvikten och återtog sin plats i hertigens av Alencon svit.
Emellertid fortsatte tåget. Man såg nu silhuetten av galgen avteckna sig mot himmelen. Vaktmästare och soldater gingo fram och bildade en stor cirkel omkring inhägnaden. Vid deras ankomst blevo korparna, som sutto uppflugna på galgen, skrämda och flögo upp under sorgset kraxande.
Galgen på Montfaucon erbjöd vanligen ett tillhåll för hundar, som kommo i förhoppning om något rov, och för filosofiska banditer, som gingo dit och mediterade, över lyckans sorgliga växlingar.
Denna dag fanns på Montfaucon varken hundar eller banditer. Soldaterna hade jagat bort de förra på samma gång som korparna, och de senare hade blandat sig i folkmassan för att göra några goda kap.
Kortégen skred framåt. Först kommo konungen och änkedrottningen, sedan hertigen av Anjou, hergen av Alencon, konungen av Navarra, hertigen av Guise och deras uppvaktande, därpå Margareta, hertiginnan av Nevers och alla hovdamer i drottningens svit och till sist pager, stalldrängar, betjänter och folket, i allt omkring tio tusen personer.
I den högsta galgen hängde en oformlig massa, ett svartnat lik, nedsölat av stelnat blod och gatsmuts. Liket var upphängt vid fötterna och saknade huvud. Pöbeln hade, uppfinningsrik som all-
