216
sen och roade sig nu med att i alla detaljer betrakta kedjorna, kramporna, stenpelarna och själva galgen, som säkert föreföll honom, som endast varit i Paris några dagar och inte kände till huvudstadens fullkomligheter i alla avseenden, som mönstret för allt förfärligt och fult som människan kan uppfinna.
Vi behöva inte säga våra läsare, att mannen var Coconnas. Ett övat kvinnoöga hade förgäves sökt honom i kavalkaden och hade granskat varje led utan att finna honom.
Men denna kvinna var inte den enda, som sökte Coconnas. En annan adelsman, som kändes igen på sin livrock av vitt siden och sin plymagerade hatt, hade sökt honom åt alla håll och slutligen, då han vände sig om, såg han silhuetten av Coconnas höga gestalt och hans gigantiska häst tydligt avteckna sig mot himmelen, som färgades röd av reflexerna från den sjunkande solen.
Då lämnade adelsmannen med den vita livrocken vägen, som tåget följde, red in på en liten gångstig, gjorde en omväg och återvände till galgplatsen.
Nästan i samma ögonblick hade damen, i vilken vi igenkänt hertiginnan av Nevers liksom vi i adelsmannen på den svarta hästen känt igen Coconnas, närmat sig Margareta och sagt till henne:
— Vi ha misstagit oss bägge två, Margareta, ty piemontesaren har stannat kvar och La Mole har följt efter honom.
— Guds död, utropade Margareta skrattande, då kommer det att hända någonting. Jag tillstår, att jag inte skulle vara ledsen över att nödgas ta tillbaka vad jag sade.
Margareta vände sig om och såg La Mole utföra den manöver, varom vi talat. Nu blev det de båda furstinnornas tur att lämna tåget. Tillfället
