Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs

218

en protestant att se herr amiralen hänga på den där lilla järnkroken.

— Herr greve, sade La Mole och bugade sig, jag är inte längre protestant, jag har den äran att vara katolik.

— Jaså, ni har blivit omvänd, min herre, sade Coconnas med ett gapskratt. Det var verkligen diplomaliskt.

— Monsieur, fortsatte La Mole lika allvarligt och lika artigt som förut, jag hade avlagt ett löfte att omvända mig, om jag undslapp blodbadet.

— Det var ett mycket förståndigt löfte, herr greve, sade Coconnas, jag lyckönskar er därtill. Har ni inte gjort flera sådana?

— Jo, jag har gjort ett till, svarade La Mole, som satt alldeles lugn och klappade sin häst.

— Och vad är det för ett, frågade Coconnas.

— Att hänga er däruppe på den där lilla kroken, som ni ser, och som tycks vänta på er.

— Vad? Nu, som jag går och står?

— Nej, monsieur, sedan jag stuckit min värja genom kroppen på er.

Coconnas blev blodröd och hans gröna ögon gnistrade av vrede.

— Menar ni den där kroken, sade han hånande.

— Ja, svarade La Mole, den där kroken…

— Dit räcker ni inte upp, min lille herre, sade Coconnas.

— Då stiger jag upp på er häst, min store massmördare, svarade La Mole. Ni inbillar, er, min bäste herr Annibal de Coconnas, att man ostraffat kan mörda folk under den lojala och hedrande förevändningen att man är hundra mot en. Men det kommer en dag, då man finner sin man, och jag tror, att den dagen har kommit nu. Jag skulle nog gärna vilja krossa ert fula huvud med ett skott,