220
— Åh, de tar sig verkligen bra ut, sade Margareta. Man skulle kunna säga, att de andas eld.
Striden, som börjat med skämt och hånfulla utmaningar, utkämpades nu under tystnad, sedan de bägge kämparna väl korsat sina värjor. Bägge tvivlade på sina krafter och bägge två måste vid varje häftig rörelse hålla tillbaka ett utrop av smärta till följd av sina gamla sår. Emellertid gick La Mole med glödande ögon, halvöppen mun och sammanbitna tänder med korta och fasta steg sin motståndare in på livet. Denne, som i honom fann en mästare i att hantera vapen, retirerade steg för steg. På detta sätt kommo bägge två fram ända till kanten av det dike, på vars andra sida åskådarna befunno sig. Där stannade Coconnas, som om denna reträtt endast varit en enkel beräkning för att närma sig sin dam, och vid ett utfall från La Mole gjorde han med blixtens hastighet en stöt och i samma ögonblick syntes på La Moles vita sidenrock en röd fläck, som bredde ut sig alltmer.
— Mod, ropade hertiginnan av Nevers.
— Stackars La Mole, sade Margareta med ett utrop av smärta.
La Mole, som hörde hennes utrop, sände henne en av dessa blickar, som tränga djupare in i hjärtat än en värjspets, och på ett misslyckat utfall gjorde han en motstöt.
Denna gång utstötte bägge kvinnorna ett skrik ty den blodiga spetsen på La Moles värja stack ut genom ryggen på Coconnas.
Men ingen av dem föll. De blevo stående upprätt och stirrade på varandra, ty var och en kände, att han vid den minsta rörelse skulle förlora jämnvikten. Men piemontesaren, som var svårare sårad än sin motståndare och kände huru krafterna sveko honom i mån av blodförlusten, kastade sig
