222
— Det var vackra sår, det där, sade han, men dem jag gör är ännu vackrare.
— Vem är ni då? frågade Margareta, som mot sin vilja kände en viss avsky, som hon inte kunde förhindra.
— Jag är mäster Caboche, ers majestät, svarade mannen och bugade sig ända ner till jorden, bödel i Paris, och jag kommer för att lämna herr amiralen litet sällskap i galgen.
— Jaså. Och jag är drottningen av Navarra. Kasta ur era lik, tag schabraken till våra hästar och bred ut i kärran, lyft upp de bägge sårade och kör sedan försiktigt efter oss till Louvren.
XVII.
EN YRKESBRODER TILL MÄSTER AMBROSIE PARE.
Den kärra, i vilken man hade lagt Coconnas och La Mole, satte sig i rörelse mot Paris, följande efter den lilla truppen av ridande, som tjänade den som vägvisare. Den stannade vid Louvren och körkarlen fick en rundlig vedergällning. Man förde upp de sårade till hertigen av Alencon, och skickade genast efter mäster Ambroise Paré.
När han anlände, hade ingendera ännu återfått medvetandet.
La Mole var den, som var minst illa tilltygad; värjstöten hade träffat under högra axelhålan, men hade inte skadat något ädlare organ. Coconnas däremot hade fått ena lungan genomborrad, och den luftström, som pressades ut ur såret, var så kraftig, att den kom en ljuslåga att fladdra.
