224
drömmen återfann den fiende, som han två gånger trodde sig ha dödat; drömmen räckte bara så oerhört länge. Efter att ha sett La Mole ligga liksom han och liksom han skötas av läkaren, såg han La Mole sätta sig upp i sängen under det han själv ännu låg fjättrad av feber, svaghet och smärta, sedan såg han honom stiga ur sängen, sedan gå omkring i rummet vid läkarens arm, sedan stödd på en käpp och slutligen alldeles ensam. Coconnas iakttog, alltjämt under yrsel, alla dessa stadier av sin kamrats konvalescens, och betraktade honom med blickar, som än voro matta, än ursinniga, men alltid hotande.
Allt detta blev i piemontesarens feberheta hjärna till en fruktansvärd blandning av fantasi och verklighet. För honom var La Mole död, fullständigt död, till och med två gånger, snarare än en och likväl såg han nu La Moles skugga ligga i en säng, likadan som hans egen. Sedan såg han, som sagt, skuggan resa sig, såg skuggan gå omkrinng i rummet och — vilket var ohyggligt — komma fram till hans säng. Denna skugga, för vilken Coconnas hade velat fly, om det så vore ända in i helvelet, kom rakt emot honom och stannade vid hans huvudgärd och betraktade honom, det fanns till och med i hans ansikte ett uttryck av medlidande, vilket Coconnas tog för ett infernaliskt hånleende.
Då vaknade i hans själ, som kanske var ännu mera sjuk än hans kroppp, ett vanvettigt begär efter hämnd. Coconnas hade nu blott en tanke, att skaffa sig något vapen, vilket som helst, och med detta vapen genomborra denna kropp eller denna skugga som pinade honom så grymt. Hans kläder, som legat på en stol, voro borttagna, ty, nedsölade som de voro av blod, hade man ansett det bäst att avlägsna dem från den sårade, men på samma stol hade man lämnat kvar hans dolk, varav man
