förmodade att han inte på länge skulle ha lust att begagna sig. Coconnas såg dolken, och under tre nätter passade han på då La Mole sov och försökte sträcka ut handen för att nå den, tre gånger sveko honom krafterna, och han svimmade. Slutligen, den fjärde natten nådde han vapnet, grep det och gömde det under huvudkudden under det han jämrade sig sakta av smärta.
Följande dag såg han någonting oerhört: La Moles skugga, som med varje dag tycktes få nya krafter, under det han själv alltjämt oroades av den förfärliga visionen och förbrukade sina med att ständigt och jämnt fundera på ett sätt att göra sig kvitt den. La Moles skugga, som blev allt kryare, gick med fundersam min ett par varv omkring rummet, tog därpå på sig sin kappa, fäste värjan omkring sig, satte en bredbrättad hatt på huvudet, öppnade dörren och gick ut.
Coconnas drog en suck av lättnad, han trodde sig vara befriad från sitt fantom. Under två eller tre timmar cirkulerade blodet lugnare i Coconnas' ådror än det gjort alltsedan duellen. Om La Mole varit borta en dag skulle Coconnas återfått medvetandet, på åtta dagar skulle han kanske blivit botad, men olyckligtvis återkom La Mole efter två timmars förlopp. Detta verkade på Coconnas som en dolkstöt och fastän La Mole inte återkom ensam hade Coconnas inte ett öga för hans följeslagare.
Denne hade dock väl förtjänat att bli betraktad. Det var en fyrtio års man, kort. undersätsig, kraftig med svart hår, som gick ända ned till ögonbrynen, och svart skägg, som, tvärt emot den tidens mod, täckte hela nedre delen av ansiktet. Men den nykomne tycktes föga intressera sig för modet. Han bar ett slags livrock av läder, fullstänkt av bruna fläckar, läderbyxor, röd halsduk, stora skor, som gingo ända upp till vristen, och om livet ett
15. Drottning Margot.
