226
bälte från vilket hängde ned en kniv i sin slida.
Denne man, vars närvaro i Louvren tycktes egendomlig, kastade av sig en brun kappa, i vilken han var insvept, och närmade sig hastigt sängen, där Coconnas låg, med ögon, som liksom fascinerade hängde fast vid La Mole, vilken höll sig på avstånd. Han betraktade den sjuke och skakade på huvudet.
— Ni har väntat väl länge, min herre, sade han.
— Jag kunde inte gå ut förr, svarade La Mole.
— Men ni kunde väl i Guds namn ha skickat någon efter mig.
— Vem då?
— Ja visst, det är sant. Jag glömde var vi befinna oss. Jag har sagt det till damerna, men de ville inte alls höra på mig. Om man hade följt mina ordinationer i stället för att rätta sig efter den där åsnan Ambroise Paré, så hade ni för länge sedan kunnat vara ute på nya äventyr tillsammans eller kunde ha givit varandra en värjstöt till, vilket ni tycks finna så stort nöje i, efter vad det tycks. Tar han reson, er vän?
— Inte synnerligen.
— Räck ut tungan, min herre.
Coconnas räckte ut tungan åt La Mole och gjorde en så ryslig grimas, att mannen, som undersökte honom, återigen skakade på huvudet.
— Aha, mumlade han, muskelsammandragning. Det är ingen tid att förlora. Redan i kväll skall jag skicka er en läkedryck, varav ni skall ge honom in tre gånger, timmarna efter varandra, första gången klockan tolv, andra gången klockan ett och tredje gången klockan två.
— Gott.
— Men vem skall ge honom drycken?
— Jag.
— Ni själv?
