ten var glödande, läpparna torra, och en outsläcklig törst brände hans strupe. Den lilla nattlampan brann som vanligt och i dess matta sken dansade tusen spökbilder för Coconnas irrande blickar.
Han såg då någonting förskräckligt. La Mole steg ur sängen, gick ett par varv omkring rummet som höken kring fågeln han vill tjusa och närmade sig därpå Coconnas och sträckte knytnäven emot honom. Coconnas räckte ut handen efter sin dolk, fick tag i dess fäste och beredde sig att genomborra sin fiende.
— Åh, det är du, du, alltid du! Kom bara! Du hotar mig, du knyter näven emot mig, du småler. Men kom bara! Ah, du kommer alltjämt närmare… steg för steg… Kom hit, så skall jag sticka ner dig.
Och i det ögonblick La Mole böjde sig ned över Coconnas, syntes verkligen blixten av en klinga, men den ansträngning, som piemontesaren gjorde för att resa sig upp, uttömde hans krafter, armen, som han sträckte mot La Mole, stannade på halva vägen, dolken föll ur hans hand, och den döende föll tillbaka på örngottskudden.
— Så ja, sade La Mole i det han varsamt lyfte upp hans huvud och närmade en kopp till hans läppar, drick det här, min stackars kamrat, ty du brinner ju upp.
Det var den kopp, som La Mole räckte honom, som Coconnas hade tagit för en hotande knytnäve och som skrämt upp hans omtöcknade hjärna.
Men då den välgörande drycken fuktade hans läppar och svalkade hans förtorkade strupe, återfick Coconnas medvetandet. Han erfor en känsla av välbehag, som han aldrig någonsin känt, han öppnade ögonen och fäste en klar och redig blick på La Mole, som höll honom i sina armar och log vänligt
