Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs
231

gift som sjukvårdare, ville han inte lämna rummet förrän Coconnas var fullt frisk. Han hjälpte honom att sätta sig upp, så länge hans kraftlöshet höll honom fjättrad i sängen, och stödde honom, när han började kunna promenera omkring i rummet samt ägnade honom alla de omsorger, som hans veka och kärleksfulla natur ingav honom. Denna omvårdnad i förening med piemontesarens kraftiga fysik påskyndade hans tillfrisknande mera än man vågat hoppas.

De bägge unga männen plågades emellertid av en och samma tanke. Var och en hade under feberyrseln trott sig se den kvinna närma sig, vars bild helt och hållet fyllde hans hjärta, men sedan medvetandet återvänt, hade varken Margareta eller hertiginnan av Nevers synts till. Detta var för övrigt helt naturligt. Den ena var gemål till konungen av Navarra, den andra svägerska till hertigen av Guise; kunde de då så öppet visa sitt intresse för två simpla adelsmän? Det var den fråga, som La Mole och Coconnas borde ha gjort sig. Men de bägge damernas frånvaro, som dock kunde bero på fullständig glömska, var därför inte mindre smärtsam.

Visserligen kom den adelsman, som varit närvarande vid striden, titt och ofta av egen drift och frågade efter de sårades befinnande, och Gilonne hade, också i sitt eget namn, gjort likadant. Men La Mole hade inte vågat tala med den ena om Margareta och Coconnas inte med den andra om hertiginnan av Nevers.