232
XVIII.
DE ÅTERUPPSTÅNDNA.
De bägge unga männen behöllo till en tid var för sig den hemlighet, som upptog alla deras tankar. Men en dag under förtroligt samspråk kunde de inte längre hindra den att gå över deras läppar, och de bekräftade sin vänskap genom detta sista bevis, varförutan det inte finns någon verklig vänskap, nämligen ett fullständigt förtroende.
De voro bägge hopplöst förälskade, den ene i en prinsessa, den andre i en drottning.
Det låg för de stackars förälskade något förfärligt i det nästan oöverstigliga avstånd, som skillde dem från föremålet för deras kärlek. Och dock är hoppet en känsla, som är så djupt rotad hos människan, att de hoppades trots det vanvettiga i deras förhoppningar.
I den mån de tillfrisknade, vårdade de sig bägge två synnerligen noga om sitt yttre. Varje människa, till och med den för yttre företräden mest likgiltige, har, under vissa omständigheter, stumma samtal med sin spegel, efter vilka hon nästan alltid avlägsnar sig från denne förtrogne vän mycket belåten med samtalet. Och våra unge män hörde ingalunda till dem, som deras spegel behövde ge alltför sorgliga underrättelser. La Mole, smärt, blek och elegant, hade ett distingerat utseende, och Coconnas, kraftig, muskulös och rödblommig, hade styrkans skönhet. För den senare hade också sjukdomen medfört en fördel, han hade blivit magrare och blekare, och det olycksaliga ärret, som förut gjort honom så mycket bekymmer genom sin regnbågsliknande färgprakt, hade försvunnit.
De bägge sårade voro för övrigt alltjämt föremål för de ömmaste omsorger. Den dag var och
