234
inte fingo gå ut förrän mäster Ambroisie Paré lämnat sitt tillstånd därtill.
Men då den skicklige kirurgen en dag konstaterade, att de bägge sjuka, om de också inte voro fullt friska, dock sågo friska ut, sade han sitt exeat, och framemot klockan två på middagen en av dessa vackra höstdagar, som Paris ibland erbjuder sina invånare, då dessa redan resignerat inför vinterns ankomst, lämnade de bägge vännerna arm i arm Louvren.
La Mole hade åtagit sig att vara vägvisare, och Coconnas lät sig ledas utan motstånd eller ens utan att reflektera. Han visste, att hans vän förde honom till den okände läkare, vars dryck hade botat honom på en enda natt, under det att mäster Ambroise Parés alla droger långsamt togo livet av honom. Han hade delat innehållet i sin börs, vilket var tvåhundra rosenobler, i två delar, varav han hade bestämt den ena såsom ersättning till den anonyme eskulapen, som han hade att tacka för livet, ty fastän Coconnas inte fruktade döden, var han icke dess mindre mycket glad åt att få leva, och han ämnade också, som vi ser, lämna en frikostig ersättning till sin räddare.
La Mole tog vägen över Rue de l'Austruce, Rue Saint-Honoré och Rue des Trouvelles och befann sig snart vid torget. Vid den gamla fontänen, på den plats, som man nu kallar Carreau des Halles, reste sig en åttkantig stenbyggnad överbyggd med ett stort trätorn, vilket i sin tur var täckt med ett spetsigt tak, på vars topp gnisslade en väderhane. Detta trätorn hade åtta öppningar över vilka sträckte sig ett slags trähjul, liksom den heraldiska tvärbjälken sträcker sig över vapensköldens fält, och dessa hjul voro delade på mitten och hade hål för huvudet och händerna på den eller de dömda, som man exponerade i en eller flera av de åtta
