236
man såg en man lutande sig med armbågarna mot fönsterbrädet.
— Åh, är det ni, mina herrar, sade mannen i det han lyfte på sin lädermössa och blottade sitt huvud, som var bevuxet med tjockt svart hår, som gick ända ned till ögonbrynen. Välkomna!
— Vem är den där mannnen? frågade Coconnas, som tyckte sig ha sett det där huvudet någon gång under sin sjukdom och nu sökte i sitt minne för att påminna sig vem det kunde vara.
— Din räddare, min vän, sade La Mole, densamme som skickade dig den läkande drycken, som gjorde dig så gott.
— Åh, i så fall, min vän… sade Coconnas och räckte honom handen.
Men i stället för att besvara denna vänlighet genom att gripa den framsträckta handen, reste sig mannen och avlägsnade sig från de två vännerna så långt som hans lilla bur tillät.
— Min herre, sade han till Coconnas, tack för den ära ni vill visa mig, men det är troligt, att om ni kände mig, skulle ni inte göra det.
— För tusan, sade Coconnas, om ni så vore fan själv, skulle jag anse mig stå i skuld till er, ty utan er skulle jag vara död vid det här laget.
— Jag är inte precis fan själv, men många skulle hellre se fan komma än mig.
— Vem är ni då? frågade Coconnas.
— Jag är mäster Caboche, monsieur, svarade mannen i den röda mössan, bödeln i Paris…
— Åh! utropade Coconnas och drog tilbaka sin hand.
— Ja, där ser ni, själv, sade mäster Caboche,
— Nej, jag skall, ta mig fan, trycka er hand. Räck hit den!
Och Coconnas stack handen i fickan och tog upp
