den penningsumma, som han hade avsett till den okände läkaren, och lade den i bödelns hand.
— Jag skulle tyckt bättre om er hand tom, sade mäster Caboche i det han skakade på huvudet, ty jag har inte ont om pengar, men det är ont om händer, som vill trycka mina! Men Gud välsigne er i alla fall, nådig herre.
— Jaså, min vän, sade Coconnas och betraktade bödeln med intresse, det är således ni som torterar, steglar, stympar och hugger huvudet av folk och krossar deras ben. Åh, jag är verkligen förtjust att ha gjort er bekantskap.
— Jag gör inte alltsammans själv, sade mäster Caboche, utan liksom andra förnäma herrar har sina lakejer för att göra det de inte vill göra själva, så har jag också mina drängar, som gör grovsysslorna och expedierar bassarna. Men när jag har göra med förnämt folk som ni och er vän till exempel, då är det en annan sak. Då sätter jag min heder i att själv utföra exekutionens alla detaljer från den första tll den sista, det vill säga från tortyren tll halshuggningen.
Coconnas kände ofrivilligt en rysning, som om kilen pressats mot hans ben eller ståleggen snuddat vid hans hals.
Utan att göra sig reda för orsaken erfor La Mole samma känsla.
Men Coconnas lyckades behärska denna känsla för vilken han blygdes, och då han ville ta avsked av mäster Caboche med ännu några skämtsamma ord, sade han:
— Jaha, mäster, jag skall påminna er om ert ord, när det blir min tur att bestiga galgen eller schavotten. Då kommer väl ingen annan än ni att röra mig?
— Nej, det lovar jag er.
