— Och två kappsäckar?
— Ja, i vårt rum.
— Det är så, ser ni… Ni trodde ju att jag var död, eller hur?
— Jo visst.
— Ni har misstagit er. Då måste ni medge, att jag också kan misstaga mig?
— Och också tro att ni är död? Ja, för all del, det står er fritt.
— Jag tänkte, att eftersom ni hade dött utan testamente… fortsatte värdshusvärden.
— Nå, gå på!
— Jag tänkte… men jag har misstagit mig, det förstår jag nu…
— Vad var det ni tänkte, sjung ut!
— Jo, jag tänkte, att jag kunde ärva er.
— Åhå, utbrusto de bägge männen.
— Ingen kan emellertid vara gladare över att ni finns i livet, mina herrar.
— Ni har således sålt våra hästar?
— Ja, tyvärr, sade värdshusvärden.
— Och våra kappsäckar? fortsatte La Mole.
— Kappsäckarna! Nej, visst inte, utropade värdshusvärden. Bara det som var i dem.
— Hör du, La Mole, sade Coconnas den där tycks vara en fräck kanalje. Om vi skulle ta och göra kol på honom.
Denna hotelse tycktes sätta skräck i värdshusvärden och han försökte sig på att lugna dem.
— Men, mina herrar, jag tycker, att man skulle kunna göra upp saken.
— Det är jag, som har den största orsaken att beklaga mig, sade La Mole.
— Det är sant, herr greve, ty jag påminner mig, att jag i ett ögonblick av galenskap hade djärvheten att hota er.
16. Drottning Margot.
