242
— Ja, med en kula, som gick två tum över hur huvudet på mig.
— Är det möjligt?
— Det är säkert.
— Om ni säger, att det är säkert, monsieur La Mole, sade värdshusvärden och böjde sig med det oskyldigaste utseende ned efter sin kastrull, så tillkommer det inte mig att motsäga er.
— Nåja, sade La Mole, jag för min del gör inte anspråk på någonting…
— Är det möjligt, nådig herre…
— Om inte på middag för mig och mina vänner varje gång jag kommer till ditt kvarter.
— Jag står till er tjänst, herr greve; utropade värdshusvärden förtjust.
— Ni går således med på det?
— Av hela mitt hjärta. Och ni, monsieur de Coconnas, fortsatte han, skriver ni under på den affären?
— Ja, men jag gör liksom min vän ett litet förbehåll.
— Vilket då?
— Att ni lämnar monsieur La Mole de femtio écus, som jag är skyldig honom, och vilka jag anförtrodde er.
— Mig, monsieur? När då?
— En kvart innan ni sålde min häst och min kappsäck.
Värden gjorde ett tecken att han förstod.
— Åh, jag förstår, sade han.
Därpå gick han fram till ett skåp, ur vilket han plockade upp, en och en i taget, femtio écus, som han lämnade till La Mole.
— Det är bra, sade denne. Servera oss nu pannkaka. De femtio écus är för Grégoires räkning.
— Åh, utropade värdshusvärden, ni har ett verk-
