utbrast Margareta, ni som vet motsatsen till vad ni säger! Om jag hade hyst den önskan, som ni påstår, skulle jag då ha bett er komma till Louvren?
— Ni har bett mig komma till Louvren, Margareta, därför att ni vill utplåna alla spår efter vad som varit mellan oss, och därför att detta förflutna levde kvar ej blott i mitt hjärta utan även i det silverskrin, som jag nu återlämnar till er.
— Henrik, vill ni att jag skall säga er en sak? återtog Margareta och såg på hertigen med fast blick. Ni gör nu inte längre något intryck av att vara prins utan verkar som en skolgosse. Tror ni att jag skulle förneka att jag älskat er, att jag skulle vilja släcka den låga, som kanske skall dö, men av vilken minnet alltid kommer att leva? Nej, min hertig! Ni kan behålla breven från er Margareta och det skrin, som hon har givit er. Av de brev, som skrinet innehåller, begär hon blott ett enda, och detta därför att det brevet är lika farligt för er som för henne.
— Allt tillhör er, sade hertigen, välj därför, vilket ni vill förstöra.
Margareta letade ivrigt igenom det öppna skrinet tog med skälvande hand det ena efter det andra av ett dussintal brev. Då hon letat igenom allt, blev hon alldeles blek och såg på hertigen:
— Hertig, sade hon, det som jag söker finns inte med. Har ni händelsevis förlorat det?
— Vilket brev söker ni madame?
— Det brev, i vilket jag uppmanar er att genast gifta er.
— För att ursäkta er trolöshet.
Margareta ryckte på axlarna.
— Nej, men för att rädda ert liv. Jag menar det brev där jag talade om för er att konungen efter att ha upptäckt vår kärlek och de ansträngningar, som jag gjorde för att bryta er blivande
