sida, nästan alltid gjorde en stor krök bort emot den andra husraden, som om de fruktat, att parfymdoften skulle tränga ut till dem genom väggarna.
Än mera, grannarna till höger och vänster, som utan tvivel varit rädda att få obehag av grannskapet, hade, sedan mäster René slagit sig ned på Saint-Michelbron, givit sig i väg den ene efter den andre, så att de två hus, som gränsade intill mäster Renés bostad, nu stodo tomma, övergivna och tillbommade. Det oaktat hade emellertid försenade vandrare ibland sett ljus tränga ut genom de stängda fönsterluckorna till dessa öde hus, och försäkrade att de hört ljud, som liknade klagolåt, vilket bevisade, att de bägge husen besöktes av några varelser. Man visste dock inte, om dessa varelser tillhörde denna värld eller en annan.
Detta hade till följd, att invånarna i de hus, som gränsade intill de bägge tomma, tid efter annan frågade sig om det inte vore klokast att de i sin tur gjorde likadant, som deras grannar.
Det var utan tvivel det skräckinjagande rykte, som mäster René hade förvärvat sig, som han hade att tacka för, att han ensam kunde ha ljus tänt efter den bestämda timmen. Varken någon vaktpost eller någon patrull skulle för övrigt ha vågat oroa en man, som var hennes majestät änkedrottningen dubbelt kär i hans egenskap av landsman och parfymleverantör.
Som vi förmoda, att läsaren, stålsatt av det adertonde århundradets filosofi, inte tror vare sig på trolldom eller häxmakare, inbjuda vi honom att med oss besöka bostaden, som under denna tid av övertro spred en sådan förfäran omkring sig.
Butiken i bottenvåningen var mörk och övergiven från klockan åtta på kvällen, då den stängdes för att inte öppnas förrän någon gång fram på nästa dag. Där försiggick fordom utförsäljningen
