248
— Klockan är nio, sade han. Om hon kommer, så kommer hon som vanligt inom en eller en och en halv timme. Då hinna vi i alla fall med alltsammans.
I detta ögonblick hördes steg ute på bron. René lade örat intill mynningen av ett långt rör, vars andra ända utmynnade nere vid gatan i form av ett griphuvud.
— Nej, mumlar han, det är varken hon eller de andra. De stanna framför min port. De komma hit.
I samma ögonblick hördes tre korta bultningar.
René skyndade ned. Emellertid nöjde han sig med att lägga örat mot dörren utan att öppna.
De tre bultningarna upprepades.
— Vem är det? frågade mäster René.
— Är det nödvändigt att vi säger våra namn? frågade en röst.
— Det är alldeles nödvändigt, svarade René.
— Nåväl, jag är greve Annibal de Coconnas, återtog tog den röst som förut hade talat.
— Och jag är greve Lérac de La Mole, fortfor en annan röst, som inte hade hörts förut
— Vänta, mina herrar, jag står till er tjänst.
Samtidigt drog René ifrån reglarna och lyfte av bommarna samt öppnade för de båda unga männen. Sedan nöjde han sig med att stänga den med nyckel. Efter att ha ledsagat dem uppför trappan förde han dem in i den andra avdelningen.
La Mole gjorde korstecknet under kappan, då han trädde in. Han var alldeles blek och hans hand darrade mot hans vilja.
Coconnas såg sig omkring, och då han fick syn på dörren tll det lilla rummet, ville han öppna den.
— Förlåt, min herre, sade René med allvarlig röst och lade sin hand på Coconnas, de besö-
