Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
249

kande som göra mig den äran att komma hit ha endast tillträde till det här rummet.

— Jaså, det är en annan sak sak, svarade Coconnas. För övrigt vill jag gärna sätta mig.

Därmed satte han sig på en stol.

Det uppstod ett ögonblicks djup tystnad. Mäster René väntade att någon av de båda unga männen skulle säga deras ärende. Under tiden hördes Coconnas' rosslande andedräkt. Han var ännu ej fullständigt frisk.

— Mäster René, sade han slutligen, ni som är en så kunnig och skicklig man, kan ni säga mig om jag alltid kommer att ha så här svårt att andas, en åkomma som hindrar mig att stiga till häst, fäkta och äta fläskpannkaka?

René lade örat mot Coconnas bröst och lyssnade uppmärksamt till hans andetag.

— Nej, herr greve, sade han, ni kommer att bli frisk.

— Verkligen?

— Jag försäkrar er.

— Ni gör mig glad.

Det uppstod åter ett ögonblicks tystnad.

— Önskar ni inte veta någonting mera, herr greve?

— Jovisst, sade Coconnas, jag skulle vilja veta, om jag är kär på allvar.

— Det är ni, svarade René.

— Hur kan ni veta det?

— Därför att ni frågar om det.

— Guds död! Jag tror sannerligen ni har rätt. Men i vem?

— I den som numera vid alla möjliga tillfällen begagnar den svordom ni nyss använde.

— Sannerligen, mäster René, utbrast Coconnas häpen, ni är verkligen en skicklig karl. Nu är det din tur, La Mole.

La Mole rodnade och var alltjämt förlägen.