256
i Coconnas och fattade i stället hertiginnan av Nevers hand, böjde knä och sade.
— O, du den tillbedjansvärdaste bland kvinnor… jag talar om levande kvinnor och ej om deras andar, tillade han med en blick och ett leende mot Margareta — tillåt en själ som blivit befriad från sitt kroppsliga hölje, att gottgöra en försummelse som en kroppslig gestalt av sin stora vänskap låtit förleda sig till. Herr de Coconnas, som ni ser där, är blott en människa, är blott kött och förgänglig såsom allt kött. Fastän han från morgon till kväll undfägnar mig med de mest bevekande litanior beträffande er, fast ni själv har sett honom utdela de mest fruktansvärda hugg i Frankrike, vågar han trots all sin vältalighet inför en ande, inte tala till en kvinna. Det var därför han vände sig till drottningens ande och gav mig i uppdrag att tala till er vackra gestalt, att säga er, att han lägger sitt hjärta och hela sin själ för era fötter, att han bönfaller er om att låta era gudomliga ögon se på honom med medlidande, att låta era rosenfingrar ge honom ett tecken, att låta er underbara röst säga honom ord som man aldrig glömmer. Och om ni inte gör detta har han bett mig att ännu en gång ränna min värja, som är en verklig och inte en förandligad värja, genom hans kropp. Ty han skulle inte kunna leva, om ni ej tilläte honom leva endast och allenast för er.
Lika mycken högtravande kraft som Coconnas inlagt i sitt tal, lika mycken känsla och ödmjuk innerlighet utvecklade La Mole i sitt.
Henriette, som uppmärksamt lyssnat till honom, såg nu mot Coconnas för att se om hans ansiktsuttryck stod i överensstämmelse med vännens innerliga bön. Hon tycktes ha blivit tillfredsställd med sin granskning, ty hon rodnade och log, då hon sade:
— Är det sant?
