Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs
257

— Guds död! utropade Coconnas alldeles berusad av hennes blick, om det är sant!… Det vill jag lova, madame, det svär jag vid ert liv, vid min död!

Coconnas kastade sin sammetsmössa i luften och var med ett språng framme hos den unga kvinnan, medan La Mole på en vink av Margareta bytte plats med sin vän.

I detta ögonblick visade sig René i dörren.

— Tyst! utropade han i en ton som bjöd lydnad.

Samtidigt hördes inne i väggen en nyckel vridas om i ett lås och en dörr gnissla på sina gångjärn.

— Det förefaller mig, sade Margareta stolt, som om ingen ägde rätt att komma in hit medan vi äro här.

— Inte ens änkedrottningen? viskade René i hennes öra.

Margareta skyndade genast ut och nedför den yttre trappan och drog La Mole med sig. Henriette och Coconnas följde dem tätt i hälarna.




XX.
DE SVARTA HÖNSEN.

Det var hög tid att de båda paren försvunno. Katarina satte nyckeln i låset i den andra dörren i samma ögonblick som Coconnas och hertiginnan de Nevers trädde ut, och då Katarina kom in hörde hon ljudet av de flyendes steg i trappan.

— Vem var det som var här? frågade hon.


17 Drottning Margot.