— Han kommer att regera, upprepade René drömmande.
Men strax därpå förjagades det dystra uttrycket i Katarinas ansikte av en tanke, som tycktes bryta fram från djupet av hennes själ.
— René, sade hon och sträckte ut handen mot florentinaren, finns det inte en förfärlig historia om en läkare från Pérouse som med hjälp av ett slags smink på en och samma gång förgiftade sin dotter och hennes älskare?
— Ja, ers majestät.
— Och denne älskare var?… fortfor Katarina, alltjämt i tankfull ton.
— Det var konung Ladislaus, ers majestät.
— Ja, så var det, mumlade hon. Känner ni till några närmare detaljer om den där historien?
— Jag har en gammal bok, som handlar om den, svarade René.
— Nå, låt oss då gå ut i det andra rummet, så kan ni låna mig den.
De lämnade båda rummet och René stängde dörren efter dem.
— Har ers majestät några andra befallningar att ge mig om offren? frågade florentinaren.
— Nej, René, för ögonblicket är jag tillräckligt övertygad. Vi få vänta tills vi kan skaffa oss huvudet av någon livdömd. På avrättningsdagen kan du göra upp saken med bödeln.
René bugade sig, varefter han med ljuset i hand gick fram till bokhyllorna, steg upp på en stol och tog en bok, som han lämnade till drottningen.
Katarina slog upp den.
— Vad är det här? frågade hon. »Om sättet att dressera och uppföda duvhökar och jaktfalkar, så att de bli modiga, kraftiga och ständigt villiga till jakt.»
— Åh, förlåt, ers majestät, jag tog fel. Det där är
