detta rum, där han borde befinna sig, är ett tillräckligt bevis på detta hat och detta förakt.
— Det är ej så värst sent ännu, ers majestät, och konungen av Navarra har behövt tid på sig för att avskeda sina kavaljerer. Om han inte har kommit än, så kan det inte dröja länge förrän han kommer.
— Ers majestät, utbrast Gillonne, som nu öppnade dörren och lyfte upp draperiet, konungen av Navarra lämnar sina rum.
— Jag visste väl, att han skulle komma! utbrast hertigen av Guise.
— Henrik, sade Margareta kort och fattade hertigens hand, Henrik, nu skall ni få se om jag är en ordhållig kvinna och om man kan lita på vad jag säger. Henrik, gå in där i kabinettet.
— Ers majestät, låt mig gå min väg, om det ännu är tid därtill. Kom ihåg, att vid första tecken till kärlek som han visar er, kommer jag att rusa ut ur kabinettet och då ve honom.
— Ni är tokig… gå in, gå in, säger jag er, jag ansvarar för allt.
Därmed sköt hon in hertigen i kabinettet.
Det var hög tid. Dörren hade knappast gått igen bakom hertigen förrän kungen av Navarra, åtföljd av två pager, vilka buro två kandelabrar med åtta rosenfärgade vaxljus, leende visade sig på tröskeln till drottningens sovrum.
Margareta dolde sin förlägenhet och gjorde en djup reverens.
— Har ni ännu ej gått och lagt er, madame? frågade béarnaren med sin glada och öppna uppsyn. Väntade ni händelsevis på mig?
— Nej, ers majestät, svarade Margareta. Så sent som i går sade ni mig ju, att ni mycket väl visste, att vårt äktenskap endast var en politisk förbindelse och att ni aldrig skulle ålägga mig något tvång.
