266
XXI.
MADAME DE SAUVES VÅNING.
Katarinas misstankar voro riktiga. Henrik hade återtagit sina vanor, och varje afton begav han sig till madame de Sauve. I början hade han gjort detta under iakttagande av den största hemlighetsfullhet, men så småningom slappnade hans misstänksamhet och han försummade att vidtaga sina vanliga försiktighetsmått, varför Katarina inte behövde göra sig mycken möda för att övertyga sig om, att Margareta var drottning av Navarra blott till namnet, medan madame de Sauve var det i verkligheten.
Madame de Sauves våning var av det slag som furstliga personer på den tiden brukade upplåta åt sitt husfolk i de palats de bebodde för att ständigt ha dem i sin omedelbara närhet. Den var mindre och obekvämare än vad en bostad i staden säkerligen skulle ha varit. Den låg, som redan blivit nämnt, i andra våningen, nästan alldeles över Henriks, och utanför den gick en korridor, som upplystes av ett litet spetsbågsfönster med små blyinfattade rutor, vilka till och med under årets allra vackraste dagar endast insläppte en svag skymningsdager. Under vintern var man nödsakad att hänga upp en lampa där ifrån klockan tre på eftermiddagen. Som denna lampa innehöll lika mycket olja såväl vinter som sommar, slocknade den inemot tiotiden på kvällen och de båda älskande kunde därför känna sig synnerligen säkra.
Ett litet förrum tapetserat med damastsiden med stora gula blommor, ett mottagningsrum i blå sammet, ett sovrum med en säng med vridna sängstolpar och cerisfärgade draperier, en spegel i silverram och två tavlor, föreställande Venus och
