Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/273

Den här sidan har korrekturlästs
267

Adonis — sådan var den bostad, som innehades av Katarinas av Medici hovdam.

Om man såg noga efter, kunde man mitt emot ett toalettbord i ett skumt hörn av rummet upptäcka en liten dörr, som förde till en liten bönkammare med en bönpall ovanför två trappsteg. I denna bönkammare hängde såsom ett slags försonande motvikt till de båda mytologiska tavlorna tre eller fyra målningar, som vittnade om den mest överspända religiositet. Mellan dessa tavlor hängde på förgyllda krokar kvinnliga vapen. På denna tid brukade nämligen kvinnorna bära vapen liksom männen och förstodo ibland att föra dem lika bra.

Aftonen efter den dag, då de nyss skildrade tilldragelserna hos mäster René ägt rum, satt madame Sauve i sitt sovrum på en soffa och berättade för Henrik om sina farhågor och om de bevis på hängivenhet hon visat den ryktbara aftonen dagen efter Bartolomeinatten, vilken Henrik såsom förut omtalats tillbragt hos sin gemål.

Henrik å sin sida gav uttryck åt sin tacksamhet. Madame de Sauve var förtjusande denna afton i sin enkla peignoir av batist, och Henrik var mer än tacksam.

Henrik satt lika drömmande som förälskad, medan han lyssnade till henne, och hon å sin sida, som på allvar blivit gripen av den kärlek Katarina befallt henne visa, betraktade honom uppmärksamt för att se om uttrycket i hans ögon stod i överensstämmelse med hans ord.

— Säg mig uppriktigt, Henrik, sade hon, under den där aftonen, som ers majestät tillbragte i drottningen av Navarras kabinett med herr de La Mole vid era fötter, sörjde ni då inte över att denna värde adelsman befann sig mellan er och drottningens sovrum?

— Jo, det gjorde jag verkligen, min älskling, sva-