Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs
273

— Det aktar jag mig allt för, svarade Henrik, för mäster René, som vet allting, vet säkert också att jag är här.

— Men har inte ers majestät ett skäl att finna hans närvaro pinsam?

— Jag, sade Henrik med en ansträngning, som han trots sin stora självbehärskning inte helt och hållet förmådde dölja. Jag… nej visst inte. Vi ha visserligen stått på spänd fot, det är nog sant. Men efter Bartolomeinatten ha vi kommit varandra närmare.

— Låt honom komma in, sade madame de Sauve till Dariole.

Ögonblicket därpå inträdde René och omsvepte med en enda blick hela rummet.

Madame de Sauve satt fortfarande framför sitt toalettbord.

Henrik hade återtagit sin plats på soffan.

Charlotte satt mitt i ljuset och Henrik i skuggan.

— Madame, sade René vördnadsfullt, jag kommer för att be om ursäkt.

— För vad då? frågade madame de Sauve.

— För att jag för längesedan lovade göra i ordning något för madames vackra läppar, och för att…

— Och för att ni inte har hållit ert löfte förrän i dag, inte sant? inföll Charlotte.

— Förrän i dag! upprepade René.

— Ja, i dag eller närmare bestämt i kväll fick jag den här asken, som ni skickat mig.

— Javisst, sade René och betraktade med en egendomlig blick den lilla asken med smink, som låg på madame de Sauves toalettbord och som fullständigt liknade dem han hade i sin butik.

— Jag anade det, mumlade han för sig själv och frågade därpå: Har ni använt det?


18. Drottning Margot.