gälla hennes uppförande gentemot Henrik. Hon låtsades därför som om hon varit så upptagen av sin toalett att hon ingenting hört, och avbröt samtalet.
— Ni är verkligen en utmärkt människa, René, sade hon och öppnade asken med sminket, det här sminket har en underbar färg, och eftersom ni nu är här, skall jag i gengäld visa er hur det tar sig ut.
Därmed dopade hon fingret i det röda sminket för att stryka det på läpparna.
René ryckte till.
Baronessan förde leende fingret mot sina läppar.
René bleknade.
Henrik, som alltjämt satt i skuggan, betraktade hela scenen med skarpa och glödande ögon och gav akt på hennes rörelser och parfymörens sinnesrörelse.
Charlottes hand var redan helt nära hennes läppar, då René grep henne i armen, i samma ögonblick som Henrik reste sig upp för att göra detsamma.
Henrik sjönk åter ljudlöst ned på soffan.
— Ett ögonblick, madame, sade René med ett tvunget leende, men man kan inte använda det där preparatet utan att följa vissa föreskrifter.
— Och vem skall ge mig dem?
— Jag.
— När då?
— Så fort jag har sagt vad jag har att säga till hans majestät konungen av Navarra.
Charlotte spärrade upp ögonen. Hon förstod inte det minsta av detta underliga tal. Helt häpen stod hon där med sminkburken i ena handen och såg på det röda sminket på den andras pekfinger.
Henrik steg upp, fattade hennes hand och gjorde en rörelse som om han ville föra den till sina läppar.
