276
— Ett ögonblick, inföll René hastigt, ett ögonblick. Madame, jag ber er först värdigas tvätta era händer med en neapolitansk tvål, som jag glömde skicka er på samma gång som sminket och som jag har den äran att nu föra med mig.
Därmed tog han fram ur ett silverfordral en grönaktig tvål, som han lade i ett fat av förgyllt silver, hällde vatten däröver och höll knäböjande fram fatet för madame de Sauve.
— Sannerligen, mäster René, jag känner knappt igen er, sade Henrik, ni är mera galant än alla narrarna vid hovet tillsammans.
— Åh, vilken härlig arom, utbrast Charlotte och gned händerna med det pärlemorfärgade löddret från den parfymerade tvålen.
René fullgjorde sin kavaljerstjänst ända till slutet. Han räckte fram en handduk av fint frisiskt tyg och madame de Sauve torkade händerna.
— Nu ers majestät, är det ej längre någonting som hindrar, sade florentinaren.
Charlotte räckte Henrik sin hand och han kysste den, och medan hon vände sig om till hälften på sin stol för att höra på vad René hade att säga, satte sig Henrik åter på soffan, mer än någonsin övertygad om att det var någonting högst ovanligt som försiggick i florentinarens själ.
— Nå?… sade Charlotte.
Florentinaren tycktes samla all sin beslutsamhet och vände sig mot Henrik.
