Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

278

men denna blixt slocknade genast för att lämna rum för ett uttryck av den största likgiltighet.

— Alla italienska orakel äro smickrande, sade han, och smickrande är detsamma som lögnaktigt. Det säger kanske till och med att jag skall få föra befälet över arméer? Jag!

Han brast i skratt. En iakttagare, som varit mindre upptagen av sig själv än vad René var, skulle emellertid ha lagt märke till hur tvunget detta skratt i själva verket lät.

— Ers majestät, fortfor florentinaren helt oberörd, horoskopet utlovar ännu mer än det.

— Det utlovar kanske, att jag i spetsen för dessa arméer kommer att vinna stora segrar?

— Bättre upp, ers majestät.

— Så där ja, sade Henrik, vad var det jag sade… jag kommer att bli segrare.

— Sire, ni skall bli koning.

— Ventre-saint-gris! utbrast Henrik och undertryckte en häftig hjärtklappning, är jag inte det redan nu?

— Sire, min vän vet vad han lovar, det är ej nog med att ni skall bli konung, ni kommer att regera.

— I så fall, sade Henrik i sin vanliga raljerande ton, är det så att er vän behöver tio écus, inte sant? Ty en dylik profetia är ytterst anspråksfull, framförallt just nu. Nåväl, min käre René, eftersom jag inte är rik, skall jag ge er vän fem écus genast och de fem andra när hans spådom slår in.

— Ers majestät, inföll madame de Sauve, glöm inte att ni redan har lovat Dariole en hel del och akta er för att alltför mycket slösa med era löften.

— Madame, svarade Henrik, när det ögonblicket kommer, hoppas jag att man skall behandla mig som konung och att var och en skall vara nöjd bara jag håller hälften av vad jag lovat.