Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/285

Den här sidan har korrekturlästs
279

— Sire, återtog René, jag fortsätter…

— Jaså, sade Henrik, det är inte färdigt än. Om jag blir kejsare fördubblar jag beloppet.

— Sire, min vän har gjort om horoskopet här i Paris ock det gav samma resultat. Han har anförtrott mig en hemlighet.

— En hemlighet, som angår hans majestät? frågade fru de Sauve livligt.

— Jag tror det, svarade florentinaren.

Han söker efter orden, tänkte Henrik utan att i minsta mån komma florentinaren till hjälp. Det tycks som om det skulle vara svårt att få fram saken.

— Nå, tala då, sade madame de Sauve, vad rör det sig om?

— Det rör sig om, svarade florentinaren med tonvikt på varje ord, de rykten om förgiftning som under någon tid varit i omlopp vid hovet.

Henriks näsborrar vidgades. Men detta var också det enda tecknet till hans alltmera ökade intresse.

— Och er vän florentinaren, sade han, känner till de där förgiftningshistorierna?

— Ja, ers majestät.

— Men hur kan ni tala om en hemlighet som inte är er egen, René, i synnerhet som denna hemlighet är så ytterst viktig? frågade Henrik i så naturlig ton som möjligt.

— Det är så, att min vän begär ett råd av ers majestät.

— Av mig?

— Vad är det att förvåna sig över, ers majestät? Ni erinrar er väl den soldaten i Actium som begärde ett råd av Augustus angående en rättegång.

— Augustus var advokat, invände Henrik, men det är inte jag.

— Sire, då min vän anförtrodde mig sin hemlighet, tillhörde ers majestät ännu det kalvinistiska