flytande. Även hos prinsen av Porcian, brodern till den som blev förgiftad…
— Vet ni vad, René, inföll baronessan, ni talar i kväll så att man kan bli riktigt rädd. Ni kommer olägligt med era förböner. Era parfymer äro bättre.
Därmed sträckte Charlotte ännu en gång ut handen efter sminkburken.
— Madame, sade René, innan ni fullföljer er avsikt att pröva på det där, bör ni höra vad elaka människor kunna åstadkomma därmed.
— Sannerligen, René, sade baronessan, ni är bra dyster i kväll.
Henrik rynkade ögonbrynen, men han förstod att René hade ett bestämt syfte som ännu inte kommit fram och beslöt att fortsätta detta samtal, som för honom innebar smärtsamma minnen.
— Nå, sade han därför, känner ni till detaljerna om förgiftningsförsöket mot prinsen av Porcian?
— Ja, svarade René. Man visste, att han varje natt brukade låta en lampa brinna bredvid sängen och förgiftade oljan, så att han kvävdes av lukten.
Henrik knöt händerna, som voro alldeles fuktiga av svett.
Förmodligen, sade han, känner er vän inte bara detaljerna av förgiftningen utan också dess upphovsman?
— Ja, och det är därför han ville veta om ers majestät har nog inflytande över prinsen av Porcian för att kunna förmå honom att förlåta sin brors baneman.
— Olyckligt nog, svarade Henrik, är jag ännu till hälften hugenott och har därför inte något inflytande över prinsen av Porcian. Er vän gör därför orätt i att vända sig till mig.
— Men vad tror ers majestät om de båda prinsarnas tänkesätt?
